Roses Sims 3 Blogg

Inlägg publicerade under kategorin Historier

Av Rosanna - 31 augusti 2012 15:57

Hejhej! Jag kan inte hålla mig och jag tvivlar på att ni inte gör det, så här kommer en alldeles för tidig inledning till Frankies Dagbok!


Död. Så känner jag mig. Rättare sagt vill jag dö. Försvinna från det jag kallar liv, och börja om från början, glömma allt.


Sakta och smärtlöst återvänder jag till livet, känner solljuset värma min bara rygg. Jag slår upp ögonen, lyssnar på fåglarna läten utifrån, och skulle gärna ligga kvar så. Men ett skrik från änden av rummet får mig  att nästan le. Lilla Josh, min och Lils son. Han är en symbol för mitt tuffa liv som tonåring, och att han faktiskt finns nu är ett meddelande från Lil. "Frankie, vakna."


Josh är ett oskyldigt barn och han ska få den bästa uppfostringen som jag kan offra honom. Läsa sagor på kvällarna, laga mat, och stödja. Men en sak får jag inte göra.


Jag kommer att bli galen av saknad från Lil, gråta och så sönder möbler. Hur gärna jag än vill berätta för Josh varför hans mamma är galen. Han ska inte behöva gå igenom den tortyr jag igenom efter Lils bortgång, han ska bara vara lycklig.


Nej Frankie, ta dig i skinnet, LEV.


 




Av Rosanna - 30 augusti 2012 21:48

Innan jag skriver nå vill jag visa varför jag inte kunnat uppdatera; http://itsrosebitch.bloggplatsen.se/2012/08/30/8547553-min-forklarning-till-att-jag-inte-uppdaterat/


NU; DEL FEM!

 

Bilen var varm och skön, med de mysiga läderbältena och den låga radion. Emmas hår lyste i mörkret med sin rosafärg, som en sol.

"Hallå? Lyssnar du?" Jag vaknade från min dröm, även om jag nästan var i en nu.

"Oj, förlåt, jag var lite trött. Vad sa du?"

"Jag sa att vi inte hunnit öppna barnhemmet helt så det är folk i alla åldrar där, och har vi tur så är Lady där." Är hon heöt... kocko? Just det, Lady ärju min "mamma" och hon måste ju gilla henne, hehehheheh. Heh,

"VA?! Nej, nej, nej..." jag började sjunka neri sätet och gömma mig under tröjan."

"Det är igen fara, du kommer itne från barnhemmet om du ens ber om det, sötnos, nu gr vi in," sa hon och jag märkte att bilden stannat utanför ett stort, prakfullt barnhem.

 

Jag gick in, och då kom jag in i ett litet rum, så Emma gestikulerade att jag skulle gå åt höger, till "vardagsrummet." Jg skulle kalla det "himmelen." Allt var så ljust, fint, och glatt. Ljusa färger, en stor TV, och härlig 80-talsmusik från stereon.

"Mamma...." sa jag och gapade.

"Just det, vi börjar sökadet imorgon bitti, samtidigt som vi går till polisen och anmäler Lady." ...

Ja gick vidare till nästa rum och var chockad över Emmas ord. POLISEN?!

 

Jag satte mig och Emma hämtade en macka. "Sovkammaren är på övervåningen, det finns massor att välja på."

"Emma, det här är för mycket. Jag uppskattar verkligen det du gjort, du anar inte vad de betyder för mig. Men snart kommer Lady och letar efter mig, hon  anmälde till polisen igårkväll minns du väl?" Emmas leende försvann.

"Just det, det gick på TV. Det blir knepigt. Men imorgon kommer det flera flickor hit och de blir nog dina kompisar ska du se. Du är nog utmattad, kom, jag visar dig sovkammaren."

 

"Uppför trappan, det är inte den övervåning du är van vid."

 

"Nu, välj din bädd. Jag kommer snart, så fort jag fått ut gästerna."

Rummet var lika stort som vårat vardagsrum. Men istället för soffr, tv-apparater och mattor  stod där våningssängar i blå och skär rosa.

 

Jag klättrade upp för närmaste säng, det spelade ingen roll vilken det blev, jag ville bara sova.

 

Jag kunde känna leendet som sakta väste i mitt ansikte. Sängen var som att sova på moln. Jag sjönk ner  den mjuka madrassen och skrön fingrarna över tyget. Mmmmmh...

 

Jag drog täcket över mig, lade mig ner och slutade inte le. Men jag visste att jag skulle bli tvungen att sluta eftersom jag snart skulle somna..

 

5-10 minuter hörde jag att Emma kom in. "Godnatt, gumman" sade hon och sängen nedanför mig knarrade.

Godnatt Löken. 

Av Rosanna - 20 augusti 2012 11:18

   Jag tog ett andetag.

"Bee, om det hade varit så hade han sagt det. Vi har känt varandra i ... vad är det... 10 år? "

 

"Hur kan du vara så korkad, Shirley? Han kanske inte ville förstöra vänskapen, you know. Men ja, han kanske överreagersde över dansen med Steel. Jag ska prata med honom, vi ses."

"Okej, hejdå."

Jag lade på.

 

Jag tog en lååång dusch för att få tiden att gå. Nu har jag inget att göra. Bara tänka... jag borde nog be om ursäkt till Jared, eller kanske ringa Steel,

 

"Dumma mig, dumma Shir, dumma mig, dumma Shir..." mumlade jag för mig själv medan jag tände brasan. Ring då, Bebe! RIIIING!

 

Jag gick för att gå på toa då telefonen ringde. Christopher Steel...

 

"Hej Shirley!" Sa hans sammetslena röst. Jag rodnade.

"Hej Steel."

"Du, jag tyckte verkligen att dansen på festen var trevlig. Kan vi inte träffas snart igen?" Ånej, hur ska jag göra nu? Det  kanske i och för sig är lika bra att berätta för honom....

"Jag hade precis tänkt be dig komma över!" Utbrast jag och daskade till mig själv i ansiktet.  Fiffigt, du.

"Haha, vilket sammanträffande. Jag ser fram emot det. Ska jag komma nu eller?"

"Ja, det passar för mig, jag fixar lite mat. Vi ses snart!"

"Hejdå."

DUMMA SHIRLEY HAYZ!

Och då händer det otänktbara och mest opassande. Bebe ringer.


Av Rosanna - 16 augusti 2012 10:03

 

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt stod jag i mjuk sand. Jag kommer inte längre nu, bäst att jag tar en paus.

 

Jag satte mig ner och lekte med friheten. Jag kastade den upp i luften så att den regnade över mig.

"Du där!" Någon ropade.

   

"Hallå!" Jag Frös till is. Vad ska jag göra?! Det finns ingen stans att springa eller simma eller klättra eller... nej, jag är körd. Om jag inte på nåt sätt kan springa runt henne/honom....

 

"Nej, vänta! Det är jag, Emma!" Damen från barnhemmet. Det fick mig att tvärstanna när jag borde springa vidare rakt in i berget. Hon kom nog bara för att hämta mig hem till Lady igen, inte en CHANS att jag följer med henne!

"Vad spelar det för roll då?!" Vrålade jag.

 

Jag sprang in bakom en stor klippa. Hon skulle hitta mig, men inte lika fort. Jag får betänketid.

 

Sprang tillbaka till damen,som tydligen hette Emma. "Vad spelar det för roll om du är Emma? Du kommer ändå att hämta hem mig till Lady igen." sa jag buttert.

Damen gick närmare mig och jag backade ett steg. "Du förstår inte. Jag skulle aldrig lämna dig hos henne. Du är älskvärd, och ja, man får tårar i ögonen av att se dig. För att du uppfostras som en gris, gumman." Jag sprang till Emma.

 

"Tack så jättejättemycket! Du anar inte vad det här betyder för mig!" Jag kramade Emma och fällde en tår.

"Kom, så åker vi till ett mysigare ställe än det här."

 

"Spring i förväg till bilen du, den är röd och står vid vägen" sa Emma och klappade mig på ryggen. Jag sprang, och för första gången i hela mitt liv var det mot frihet.

Av Rosanna - 14 augusti 2012 16:47

 

Jag vaknar och inser att det inte är en dröm. Jag är inlåst uppe på en rik kvinnas vind, i väntan på att... dö, antar jag. Det finns inget annat jag kan göra. Jag kan ju fundera på hur jag kan ta mig ut, även om jag vet att det är totalt värdelöst.

Jag satte mig på sängen och tänkte. Nästa gång som det är mat så kanske jag kan smita genom dörrspringan när lady skjutsar in skålen... nej, då får hon tag på mig. Om jag på något sätt smiter ut utanför huset ringer Lady grannarna, polisen, alla hon känner till. Men var skulle jag fly? Mina tankar avbryts av en nasal röst.

 

"Goddag Miss Lady." Mumlade jag, av ren vana.

"Du Löken, vill du komma ut en stund?"

    

"Jag orkar inte diska, du får komma ner och hjälpa till, din slöhög."

"Ja, frun." Ett klick i dörrlåset hördes.

   

Jag kutade ut ur rummen och slet mig ur Ladys hårda grepp om min arm. "Löken! Kom tillbaks! "

 

"..."

 

"Stellaaaaaa!"

 

Jag hörde knappt Lady skrik, allt jag (knappt) hörde var "Snälla" eller var det "Stanna."...? Jag fortsatte springa, jag hade ingen aning om var mina veka fötter skulle ta mig.


Jag skulle gjort en längre del, men mitt internet SUGER just nu så ni får nöja er med detta ;)



Av Rosanna - 9 augusti 2012 09:11

 

 

"Är det verkligen vad du tycker om mig?" Sade Lady. Jag började skaka.

"J-ja.... miss Lady..."

"Okej, vi ska se om vi kan hitta ett bättre rum åt dig." Hon log. Jag slutade skaka, Va? Jag nöp mig själv i armen för att försäkra mig om att det var på riktigt.

"Tack, Miss Lady."

 

"Men miss Lady, inte ska jag väl bo på vinden igen?"

"Du ska få ett annat rum!" Hon log igen. Kanske var inte Lady så hjärtlös som jag trott.

 

Lady gick in i ett rum och tände lampan.

"Kommer du?" Jag ruskade på mig. Bättree liv, här kommer jag.

 

Leendet försvinner från mitt ansikte.

   

"Du är allt dum du," säger Lady och jag hör att dörren går i lås. Ånej.

"Trodde du verkligen att din åsikt betydde något? Kanske betyder den jättemycket för Barbie, men här är det INGEN som bryr dig! Du har förstört mitt liv, och nu kanske jag hamnar i fängelse! Vi får se hur länge du klarar dig här..."

 

Att jag kunde vara så korkad. Aldrig skulle Lady bry sig om mig, och jag visste ju att alla rum på vinden är hemska. Men detta är sämre än det förra. Det är kallt, sängen är obekvämare och gnisslar, lampan surrar och jag får bara komma ut om jag är vrålhungrig. (Ville jättegärna lägga till "Fml" här xD)

 

Jag inser vilken klumeduns jag är som förvärrat allting. Jag har inget hopp alls. Jag kommer dö! Nej, det kommer jag inte men jag kommer vilja dö. Här uppe finns inga känslor. "Ingen hör dig här," hade Lady sagt när hon gick ut. Jag brast ut i gråt.   

 

Jag vet inte hur länge jag stod där, tårarna slutade aldrig rinna. "Håll mun, unge!" skriker Lady från sovrummet.

 

Jag inser att det inte tjänar något till att grina, då kommer Lady och förvärrar allt. Om det ens kan bli värre...

 

Jag blundar och försöker intala mig att det bara är en dröm. Det går inte. Men det är iskallt...........

   

Jag tänder lampan och det blir faktiskt en aning varmare. Sängen är obekväm men den ger mig sömn, så att jag får drömma.

 

Bara en dröm..... det är bara en dröm...

Av Rosanna - 8 augusti 2012 10:38

 

Jag stod som förstenad och visste inte vad som skulle hända nu. Lady skulle kanske be mig att gå ut i köket, och damen skulle kanske be mig att komma tillbaka... jag vet inte.

 

"Är det hon? Vad stor hon har blivit!" Damen går emot mig. Jag backar ett steg och är rädd att få ännu en dödens blick från Lady.

 

"He-he-he-hej." Stammade jag. Damen bara skrattade och log.

"Du minns mig inte, ellerhur?"

Lady harklade sig.

"Ni kanske borde gå snart, hon ska på utflykt med klassen."

Då gjorde jag det jag aldrig skulle gjort.

"Vilken klass?"

 

Damen böjde sig ner och viskade

"Lugn, du är borta häifrån innan du hinner blinka."

"Hur visste du...?"

"Nog känner jag Lady allt."

 

"Jag tar med denna stackare på en promenad. Om ni fröken inte skärper erat barns uppfostran måste vi ta henne till barnhemmet."

"V-v-va?! Inte lilla L...Lö...Lea! He...hehehe..." Lady stammade. Men nu hade tillochmed jag fått nog.

"Du älskar inte mig! Om du gör det ska du väl inte låsa in mig dag in och ut på vinden? Jag vet inte vad skola är, och vad i all sin dar är en klass?!"

Lady gav mig en blick, en mördande blick som sa, "Nu din lilla Lök, nu ligger du risigt till. Vänta bara tills Barbie har gått hem igen..."

Jag ångrade mig direkt.

"... Miss Lady." Avslutade jag blygt.

 

"Adjö, Miss Lady och lilla flickan. Vi ses imorgon!" Lady drog upp ett elakt flin på läpparna. Jag stod som förstenad. Nu är det kört, Löken.



Varför flickan kallas Löken:

Lady tycker att flickan är ful som en lök, att man får tårar i ögonen om man rör vid henne.

Av Rosanna - 7 augusti 2012 09:55

   Hej! Jag kommer att börja med en serie som heter Undanflykt. Kanske låter lite barnslig men nej, det är den inte. Inte vad jag tycker iallafall.


"Kära Dagbok. Nu sitter jag här igen och flyr undan verkligheten. Jag kan berätta lite om hur jag hamnade här, på vinden i ett lyxhus.


Min adoptivmor berättade för mig att mina föräldrar inte ville ha mig så de lämnade mig på ett barnhem. Där stannade jag inte länge eftersom Lady adopterade mig nästan direkt. Två veckor stannade jag. Jag var yngre då, när Lady adopterade mig, och hon tyckte jag var så gullig och rar, men jag var lite skygg. Hon garanterade att hon skulle få mig lite med utåtriktad, och har lyckats rätt bra.


Men sedan när jag växte upp lite, tyckte Lady att jag blev ful och oanvändbar. Hon hade fått ett jobb som nästan var på heltid och hon stod inte ut med mig. Hon sa att hon inte hade tid att ta hand om mig, så hon låser in mig på vinden. Endast när jag är hemma själv får jag tillgång till en större yta på vinden, där jag brukar få skriva dagbok, läsa, se på TV... men jag får aldrig leva på riktigt. Jag väntar och väntar på att den snälla damen men rosa hår ska komma óch hämta mig, men det gör hon inte. Jag mötte henne när jag var ute med soporna. Barnhemmet där hon bor och jobbar ligger precis bredvid oss så jag ser från vinden när barnen leker på bakgården och jag sitter inlåst på vinden dararna långa.


 

Det här är Lady. Hon är väldigt ung och framgångsrik.

 

När jag först kom hit fick jag bo här inne, och jag älskade det. Men när Lady blev trött på mig tog hon mig dit hon slapp se mig om dagarna.

 

Vinden! Yay...

Såhär är jag nästan hela dagarna - tyst. Uppe på vinden finns nästan inget att göra.

 

Jag får frukost och middag, men ingen lunch. Själv tycker jag att jag är smal, det gör damen från barnhemmet också. Men Lady säger att jag är tjock som en flodhäst och att ingen tycker om mig... det är nog därför damen från barnhemmet inte räddar mig.

 

En sak är ju bra, det är rätt rätt bra hus. Stort och rikt. Men jag har ingen att dela det med, även om jag spenderar dagarna på vinden. Lunch får jag äta själv, samma varje dag. Lady gör en sallad som är jättegod, och till frukost får jag burksoppa medans Lady får pannkakor. Jag har aldrig smakat pannkakor, men jag har alltid velat.

  

Det plingar på dörren, säkert bara brevbäraren som kommer med ett nytt paket kläder till Lady. Som vanligt får jag inte öppna. "Jag tar det, gå ut i köket, stackars Richie ska inte behöva bli tårögd av din fulhet." Säger Lady och går för att öppna.

"Ja, Lady."

 

"Hallå? Är det någon hemma?" Det där är INTE brevbäraren.

  

Jag kände igen rösten, så jag var bara TVUNGEN att se vem det var,,,

 

"Lady, jag är här för en uppfostringskontroll. Jag blir lite orolig när jag inte ser flickan ute. Enda gångerna jag ser henne är när hon går ut med soporna."

DAMEN FRÅN BARNHEMMET!

 

"Hon går i skolan, i en specialklass som börjar tidigare."

Vad är skola för något?

 

"Jag måste få träffa henne."

Jag skriker till av lycka och två par ögon vänds mot mig. En mördande blick, "Du är dödens" och en "Den lilla... Aaaw!"



Häjj :3


Hej Simmare!
Tack för att du kikar in! Här på bloggen kan du hitta allt du behöver veta om The Sims 3. Hittar du inte det du söker kan du lämna de i "Ställ Mig En Fråga" eller söka i Sökfältet.

Rosanna

Ställ Din Fråga Här!

3 besvarade frågor

Omröstning

Vilket är det sämsta prylpaketet tycker DU?
 Utomhuslyx
 Stadsliv
 Sovrum Och Badrum
 Lyx Och Design
 Diesel
 Katy Perry Sötsaker
 Gasen I Botten

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Aren't you swedish? Press here to translate!

Black Heart

Skapa flashcards